måndag, januari 20, 2014

Livsavgörande möte

I natt gick en dröm i uppfyllelse.

Det finns något extremt bokstavligt talat i den meningen, och för att kunna förklara det måste vi backa tillbaka bandet 10 år i tiden. Jag var nyss fyllda 14 år, fortfarande en liten flicka på många sätt som längtade och önskade att hon kunde få gå in i vuxenvärlden på ett fint och önskvärt sätt. Men jag var väldigt drabbad utav stora existentiella frågor om vem jag var och varför. Under en lång tid hade jag upplevt och i hög grad blivit utsatt för att inte duga som partner. Det var något som sårade mig djupt då jag alltid varit en väldigt passionerad människa som längtade efter närhet och kärlek. Jag visste inte vem jag var, men hur det än låg till så dög jag inte. Jag var inte önskad.

Kampen över att hitta mig själv ser jag tillbaka på med ett tyngt hjärta. Jag önskar att jag kunde få träffa denna lilla flicka och övertyga henne om att inte ge upp. Men då i denna ganska jobbiga och ensamma period utav mitt liv kom en vändning och flyktväg från det mest oväntade håll. Det var i början utav maj, önskar jag kunde memorera datumet, jag satt framför TV och kollade på ett program som skulle visa de tävlande bidragen i Eurovision Song Contest 2004 och det var dags för Frankrikes bidrag. Det var den unga Jonatan Cerrada, en fransk Idolvinnare från året innan, som skulle framföra låten À chaque pas och dom visade en bit utav musikvideon för att sedan bedöma om den dög. Vad dom gav honom för betyg minns jag inte, jag jag bryr mig inte det minsta om det heller. Helt plötsligt var jag som besatt utav denna kille på så många sätt. Först hans utseende, det ska vi inte sopa under mattan, sedan hans röst och sist hans språk.

Därefter följer en period utav mitt liv som cirkulerar kring denna kille och hans musik. Han gav mig en värld att fly till. Jag kunde sitta och surfa omkring på alla sidor jag kunde hitta där hans namn nämndes. Att dom flesta var på franska stoppade inte mig. Jag satt där och läste vart enda ord trots att jag själv inte talade franska. Varje dag lyssnade jag på hans album och kollade på alla klipp som fanns tillgängliga. Det var en chans för mig att fly den dystra verklighet som fortfarande rådde i mitt liv. Men denna lilla tillfälliga flykt fick mig att känna att jag... Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det egentligen var jag kände. Men jag kände mig önskad. Hur man nu kan göra det i denna situation. Jonatan har aldrig träffat mig eller hört talats om mig. Han vet inte ens att jag finns. Men jag vet med säkerhet att om jag hade inte fått veta om att han fanns så hade jag inte varit där jag är idag eller den jag är.

Besatt? Ja, det förnekar jag inte. Men, det var högst nödvändigt för att jag skulle orka.

Jag var så besatt utav honom under det där året att jag drömde en dröm där jag satt på en parkbänk i Paris och han kommer och sätter sig på bänken bredvid mig. Jag hann inte säga allt som jag ville säga och jag gjorde bort mig. Jag tog inte vara på den här stunden och allt för tidigt, innan jag hunnit fixa till det, vaknade jag. Enda sedan den dagen har jag längtat, hoppats och önskat att få en ny chans. Det låter kanske underligt för er. Men jag tror på drömmens helande kraft. I drömmens land kan man få utlopp för obearbetade känslor eller osagda ord. Jag har alltid haft nära relation med mina drömmar och det har både styrt mig och inspirerat mig.

Men så som ett fint avslut på en period fylld utav ESC drömmar där forna deltagare kommit och gått så hände det magiska äntligen. Vi befann oss i en oas. Tänk er som den där stranden Jonny Depps båt ligger vid i filmen Chocolat. Träd som visar på att sommaren lider mot sitt slut, vattnet som guppar stillsamt och solen har börjat sin färd mot skymning. Och han bara var där, sittandes i halvlutad position på ett sånt där gammalt picknick bord i trä. Bredvid honom satt jag. Vi satt där helt ostörda och jag fick äntligen förklara vad han betytt för mig. Jag tackade honom och fick chansen att berätta vem jag var utan att bete mig som ett galet fan som röck och slet i honom. Där efter fick jag chans att prata med honom om vem han var. Vi pratade lite om Liège, staden han växte upp i och om hur lyckligt lottad han var över att ha både franska och spanska som modersmål. Så rullade det på. Jag fick sagt precis allt jag ville, men jag visste hela tiden att det bara var en dröm. Kanske var det därför jag behöll lugnet? Jag tog vara på tillfället.

Att en så enkel dröm kan ha sån stor betydelse. I tio år har jag väntad på denna dröm. Jag kan inte låta bli att känna mig lite nostalgisk och få känslan utav att detta är något slags avslut. Men vad är det ett avslut på? Den långa väntan, javisst. Men det är något större än så. Eller så kanske det inte alls är ett avslut. Det kanske är ett avstamp till nya världar och drömmar. Den Sara som mötte Jonatan för första gången för tio år sedan finns inte mer, hon försvann för länge sedan. Men något annat har förändrats. Vad kan jag inte säga nu. Men allt det jag har tackat Jonatan för har format mig och varit med och skapat den jag blivit. Jag kan inte komma på något bra sätt att avsluta detta på, men jag tror det rätta sättet är att på egen hand översätta texten från den där låten Jonatan Cerrada framförde i ESC 2004, À chaque pas. Det summerar det hela på allra bästa sätt och jag kan inte annat än låta en stark tanke nå mig, det kanske inte var en slump att det var denna låt som fann mig...




1 kommentar: