Den franska nyckeln

Den här novellen var mitt tävlingsbidrag till icakurirens novelltävlingen för jag tror det var två år sedan. Tävlingen gick ut på att man fick ett tema som man sedan fick tolka fritt och man fick ett maxantal ord och sedan var det bara att skriva på! Temat var "nyckel". Tolka fritt som sagt; filosofiskt, bokstavligt talat eller på vilket sätt du vill! Det här blev min tolkning:

Käraste monsieur de Bignon,                                                                                15 juli 1891

Jag vet ej om ni minns mig. Vi möttes i Paris för två år sedan under världsutställningen. Jag, Celia Goldsmith, befann mig i Paris med mina föräldrar. Jag var då 18 vårar gammal och vad jag minns var ni 20 år. Jag ska inte tala om för er vad ni bör minnas eller ej, men jag finner det svårt att tro att ni inte skulle minnas mitt ansikte. Kanske har ni glömt mitt namn, men mitt ansikte som ni så många gånger talade till under mitt besök, finner jag svårt för er att glömma. Jag skriver nu till er för att jag inte fann tid till detta tidigare. Ni gav mig denna adress och sade att jag skulle skriva så fort jag fann tid. Förlåt mig för detta. Men min far tillät mig inte att skriva. Ni förstår, han ansåg att det inte var bra för mig att skriva till er. Dock i vintras gick han bort. Läkaren sade att han drabbats av lungsot. Jag var mycket olycklig och det tog mig ett tag att återhämta mig från denna förlust. Det var min kära mor som påminde mig om att skriva till er.

Vi möttes för första gången under Eiffeltornet sommaren 1889. Det var då alldeles nybyggt för världsutställningen och vad jag hört så står det ännu kvar. Det kanske väntar på att vi ska återvända. Väntar på att vi återigen ska mötas under tornet så som vi gjorde då. Förlåt mig för min nostalgi, men jag finner det svårt att glömma. Ni var så graciös i er skräddarsydda kavaj, en fransk sådan för det var vad ni var och en fransman bör vara stolt över det sa ni så ofta. Själv bar jag min raka safirblå klänning, enligt modet med puffärm. Det var en mycket enkel klänning som lämpade sig utmärkt för en vandring i Paris. Ni sa många gånger att denna klänning var er favorit för att den stod så vackert till mitt blonda hår som jag har ärvt av min mor. Det var en mycket fin dag vad jag minns. Ni hade stått under tornet tillsammans med en vän för att beskåda folkmassan som samlats. Jag passerade förbi och om jag ska tro vad ni senare sa mig så hade ni sett mig tidigt och, för att ta era egna ord, hänförts av min skörhet och skönhet. Ni följde mig med blicken och såg hur jag snubblade till och for illa. Jag var inte försiktig och såg mig inte för var jag satte fötterna och hade oturligt nog satt ner foten på en lös gatsten och trampat snett. Jag minns allt för väl hur ont det gjorde. Ni var snabbt framme och hjälpte mig till närmaste bänk. Ni var mycket vänlig, både mot mig och mina oroliga föräldrar. Jag hade för ont för att kunna ta mig upp i tornet och ni insisterade på att mina föräldrar kunde lita på att ni skulle se till att jag kom tillbaka till hotellet vi bodde på och att de kunde fortsätta enligt planen upp i tornet. Ni var otroligt hjälpsam. Tack vare ert sällskap kändes inte vägen tillbaka till hotellet så lång. Vägen blev snarare för kort. Vi satte oss i lobbyn till hotellet och samtalade. Ni berättade om er själv. Ni kom från Nice i södra Frankrike men bodde numera i Paris, ni ville ha en större utmaning, för att ta era egna ord återigen. Ni kom precis som mig själv från en bra familj och hade allt ni kunde önska er. Nästan. Det var där i hotellobbyn, endast några timmar efter vårt första sammanträffande som ni visade mig ert halsband för första gången. Det var en enkel guldkedja med en liten gyllene berlock till formen av en nyckel. Jag blev mycket hänförd av denna enkla berlock. Ni sade att ni skulle ge den till den kvinna som kunde låsa upp ert hjärta och få er att älska henne. Sedan sade ni, vilket kom som en behaglig överraskning, att jag kanske kunde få den en dag. Även om vi bara känt varandra några få timmar fanns det något där som funnits längre än så kändes det som. Ni får ursäkta mitt drömska beteende. Men jag finner det svårt att uppleva detta tillfälle på något annat vis än så. Ni frågade mig om jag ville att vi skulle ses igen följande dag, att ni kunde visa Paris från sin rätta sida om min fot tillät detta. Jag tackade artigt enligt etiketten och sade att jag gärna ville det och att foten redan kändes bättre. När min far detta fick veta blev han inte lika glad som min mor. Han sade att jag skulle vara försiktig, att ni kanske inte var den ni utgav er för. Han sade att det var vanligt vid sådana här tillfällen att människor låtsas vara något annat för att sedan ta allt man ägde och försvinna. Men jag sade till ert försvar att ni inte var en sådan människa. Jag berättade om halsbandet för min mor. Hon log och sade att en man inte säger något sådant utan att mena det, speciellt inte en fransman.

Följande dag tog ni med mig ut på Paris gator. Ni visade mig allt jag behövde se och berättade allt jag behövde veta. Vi skrattade mycket. Ni var så vänlig Monsieur de Bignon. Ni bad mig till och med att kalla er vid ert förnamn Gregoire, men detta fann jag vara lite tidigt. Vi hade trots allt endast träffats föregående dag. Ni valde att kalla mig för ”mon belle bijou” - min fina diamant. Detta lät jag er göra. Jag fann detta smeknamn mycket smickrande. Vi vandrade längs floden Seine. Ni berättade om er familj, alla era bröder och livet i Nice. Ni sade att jag måste återvända till Paris snart. Då var jag tvungen att påminna er om att jag var där nu och att vi inte skulle spendera tid på att tänka på framtiden när vi nu var där vi var. Ni fann dessa ord visa och sade att jag var en klipsk ung dam. Det var därför ni kanske ville ge mig ert halsband.  Vi vandrade vidare upp mot Montmartre. Gud förlåte mig för att jag vistats i dessa kvarter tillhörande avskummet av Paris och glädjesökarna vid Moulin Rouge, det alldeles nyöppnade lusthuset för ensamma män. Jag har aldrig berättat för mina föräldrar att vi vandrade längs dessa gator. Åh, käre Monsieur de Bignon, minns ni denna dag? Jag önskar så innerligt att man ska bygga en tunnel mellan våra länder och göra resan lättare till dig. Jag skulle då hälsa på er så fort jag fann tid för detta. Jag önskar er inget annat än lycka och framgång. Ni var en man som aldrig kommer att försvinna ur mitt minne. Man pratar om att allt är möjligt och att man i detta nu planerar att bygga en tunnel mellan England och Frankrike. Lever vi inte i en fantastisk tid? Må vi för alltid göra det.

Har ni kvar ert halsband? Sista gången vi sågs sa ni att ni ville ge halsbandet till mig. Det var på Place de la Concorde. Solen lyste varm och stark ner på oss när vi stod där och beskådade världen omkring oss. Ni höll min hand under din arm och talade ömt och vänligt till mig. ”Mon trés belle bijou” hade ni nu börjat kalla mig. Vi hade träffats varje dag under min vistelse i Paris. Vi hade vandrat från l’Arc de Triumph längs Champs de Élysées hela vägen ner till Place de la Concorde. Ni hade om och om igen frågat om jag älskade er. Varje gång hade jag ärligt svarat att ni var mig mycket kär och jag inte ville leva utan er i mitt liv. Då hade ni åter igen frågat om jag älskade er och jag såg på er och sade att ja, jag älskar er djupt. När vi kom ner till Place de la Concorde var värmen nästan outhärdlig och jag var mycket glad att jag hade varit klok och tagit min solfjäder med mig. Vi stod där. Ni såg på mig och sade att jag var vackrare än hela slottet i Versailles med dess gigantiska trädgård. Att jag var världens vackraste diamant. Därefter frågade jag vilka förväntningar ni hade på den kvinna som skulle få nyckeln. Ni skrattade, höll om mig och sade att jag för länge sedan hade uppfyllt dem men att ni glömt halsbandet hemma. Att era känslor fick er att rusa hemifrån utan att låsa efter er eller ens ta med nycklarna till er port.

Sedan var jag tvungen att lämna er för att återvända till mitt hem i England med mina föräldrar. Jag fick aldrig ert halsband, kanske var det så som ni hade planerat. Men jag uppfattade er inte som en sådan person. Ni skulle göra mig otroligt lycklig om ni vill besvara mitt brev. Jag ber om er förlåtelse för att jag inte kunnat skriva tidigare och jag hoppas innerligt att detta brev når er. Jag kommer aldrig att glömma hur jag kände för er och att jag fortfarande känner så. Jag kommer till er så fort det är möjligt bara ni ber mig. Hopps ni känner detsamma efter dessa två år som gått.

Med kärleksfulla hälsningar,
Miss Celia Goldsmith

Fyra månader senare fick Miss Goldsmith ett brev med poststämpel från Frankrike. Ett brev hon mycket länge väntat på. Hon kände att det låg något mer än ett brev i kuvertet. Om man försiktigt skakade om brevet kunde man urskilja ljudet av en kedja som rullande omkring inuti. Hon öppnade ivrigt brevet och ur föll en enkel guldkedja med en liten gyllene berlock till formen av en nyckel. Celia drog häftigt andan och tog upp halsbandet. Hon öppnade brevet och läste.

Bäste Miss Goldsmith,                                                         21 november 1891

Mitt namn är Jean de Bignon, äldste bror till er käre vän Gregoire de Bignon. Jag måste tyvärr meddela er att vår käre Gregoire gick bort för endast någon månad sedan i en svår sjukdom. Han talade mycket om er och han blev otroligt lycklig över ert brev. Tyvärr var han då mycket svårt sjuk och hade inte många timmar kvar i livet. Men jag vågar påstå att ert brev fick honom att leva lycklig ytterligare några timmar. Han bad mig svara på ert brev åt hans vägnar. Han ville att jag skulle förklara allt för er, att ni förtjänade det, Miss Goldsmith. Ända sedan ni lämnade Paris har han tänkt på er och väntat på ert brev. Han beklagade djupt er förlust av er fader och bad mig hälsa att han var en mycket stolt man som kunde skatta sig lycklig över att ha en sådan fulländad dotter som er. Han bad mig skicka er detta halsband som ett bevis på att han älskade er djupt och att han önskade att man redan tidigare hade byggt en tunnel mellan våra länder för att göra det enklare för er att ses igen. Därefter sade han att tornet kommer stå tills den dagen ni återigen kommer mötas. Det sista han sa innan han gick bort var att ni låst upp hans franska hjärta och fått honom att älska er. Alla saknar vi vår käre Gregoire men det kan inte jämföras med hur mycket han saknade er Miss Goldsmith.

Må han vila i frid.

Je suis malade,
Jean de Bignon

Ett smakprov!

Här får ni första kapitlet i novellen "På andra sidan om drömmen finns inga alternativ" som jag håller på att skriva. Det är en historia om Yohanna och James som har en väldigt ytlig relation till varandra som finner sig i en minst sagt oönskad situation. Man kan kort sagt säga att ibland tar livet en ny oväntad väg mot någonting man inte visste att man drömde om. Ge mig gärna synpunkter!! Om stilen på språket, hur ni tycker att denna del fungerar som första kapitel och/eller vad ni förväntar er kommer ske under resten av historien. Det vore väldigt snällt vare sig jag känner dig eller ej, era åsikter är guld värda för mig!

Kapitel 1

När drömmen byter färg

– Jag vet inte hur jag ska säga det här. Men… Jo, det är så att… Du ska bara veta… Äh, du vet... Åh, nu säger jag det bara. Jag är gravid.

Hon ser försiktigt på mannen framför sig. Hon har känt denne i knappt ett halvår. Hon vet nästan ingenting om honom. Hans namn är James Donald, han är 26 år gammal och kommer ifrån Brighton. Han jobbar på McDonalds, komiskt nog tycker hon med tanke på hans efternamn, ser otroligt bra ut och ska söka till universitetet i London till våren. Det är allt. Det där om universitetet berättade han om första gången de träffades på en nattklubb. Han berättade en massa om sina framtidsvisioner, men det var så högljut där och hon var inte i det mest nyktra tillståndet för att komma ihåg allt som sades. Det enda hon ville då var att ha någon att gå till sängs med den natten. Lika lite som hon egentligen visste om honom, lika lite kunde hon i detta nu tolka hans reaktion. Han satt tyst med händerna knäppta framför ansiktet. Munnen var något öppnad och hans blick var tom men stirrade på henne. Han andades inte. Inte som det märket i alla fall. Så flyttades hans blick från hennes ögon till hennes mage och så upp till hennes ögon igen. Han tog ett djupt andetag och lutade sig bak i soffan. Han såg ut genom fönstret i hennes 1:a med kokvrå. De satt tysta. Länge. Så öppnar James munnen.
– Helvete.

James ser på kvinnan som sitter på soffbordet framför honom. Han har känt henne i knappt ett halvår. Egentligen vet han ingenting om henne. Han har aldrig heller tänkt ta reda på någonting om henne. För honom är hon bara en av hans väninnor som han för det mesta träffar sent på natten för att ha sällskap med i sängkammaren. Han vet att hon heter Yohanna i förnamn och någonting på M efternamn. Marshall kanske? Hon är några år yngre än han själv. Hon studerar till att bli någonting inom vården och hennes mamma är ifrån Island. Det är efter hennes mormor på Island som hon är döpt. Yohanna med Y. Det är isländskt. Eller var det danskt? Det berättade hon i alla fall om första gången de träffades på en nattklubb. Hon berättade en massa om sin isländska eller danska familj, men det var så högljut där och han var inte i det mest nyktra tillståndet för att komma ihåg allt som sades. Han brydde sig inte så mycket heller om vad hon sa för han ville bara att hon skulle följa med honom hem till hans säng. Lika lite som han vet om henne, lika lite kunde han ana att detta skulle komma. En oväntad och oönskad graviditet. Hur fan kunde det bli så här? Det var ju evigheter sedan de senast delade säng. Helvete, helvete, helvete. Orden rullar runt i hans huvud. Det här är inte sant. Jag har hört fel, hon sa något annat egentligen, tänker han om och om igen. Han låter blicken flyta längst hennes etta med kokvrå på 25 kvadratmeter. Han ser allt med helt andra ögon helt plötsligt. Gamla troféer från skolan på en hylla. En ensam tavla på väggen tillsammans med en massa gamla diplom. Gamla lånade möbler som borde ha bytts ut för länge sedan. Tapet som håller på att lossna och en chockrosa byrå i ett hörn. Så ser han på Yohanna som sitter framför honom. Sa hon det hon sa?
– Du är gravid? Frågar han för att vara säker.
– Ja.
– Hur fan kan du veta att det är mitt? Flyger det ur honom. Yohannas ögon blir tårfyllda men hon försöker dölja det och svarar,
– För att du är den enda jag har varit med på väldigt länge, hennes röst har blivit lite hesare. Han blir skamsen för att han skrek.
– Förlåt, det var inte meningen att skrika. Jag bara... Jag vet inte, mumlar han och lägger ansiktet i händerna.
– Du är ungefär lika glad som jag var över att få reda på det, säger Yohanna och sväljer gråten.
– Antar det.
– Ibland blir det inte som man tänkt sig. Säger Yohanna och reser sig upp från soffbordet och går bort till fönstret. Hon ser ut över innergården hon kan skymta från sitt enda fönster. Hon ser på den tomma innergården med några få träd och buskar som dekoration.
– Hur länge har du vetat? Frågar James. Vad tänker du göra? Yohanna ser ut genom fönstret och svarar,
– I några dagar, tre kanske. Jag vet inte vad jag ska göra.
– Tänker du behålla det? James ser oroligt på Yohanna. Hon suckar lätt.
– Jag vet inte. Om jag ska ta bort det måste jag göra det snart, hon ser på James och ler lätt. Han verkar inte vara allt för road av hennes svar. Hon fortsätter,
– Dom vet inte exakt hur länge jag har varit gravid, men dom säger att om jag inte vill behålla det måste dom nog göra något åt det snarast. Annars är jag så illa tvungen att behålla det. Jag ska dit idag igen för att få veta exakt hur lång betänketid jag har på mig.
– Betänketid? Vill du behålla det? Det är väl inget snack om saken? Jag vill inte ha någon jävla unge på halsen, säger James som blir chockad över hennes svar. I hans värld existerar det inte något alternativ om att behålla någon unge med en näst intill främling.
– Jag vet inte, svarar Yohanna och kan inte hålla tillbaka en tår, jag har alltid velat skaffa barn. Kanske inte såhär eller just nu, men se på mig. Hur stor chans har jag att hitta ”den rätta”? Det här kanske är min enda chans. Jag vet att du antagligen inte vill behålla det och jag hade helst sett att mitt barn har en närvarande far, men om jag väljer att behålla det så behöver du inte vara med överhuvudtaget. Men jag kände att det valet skulle vara ditt och inte mitt. För att vara ärlig så förstår jag inte varför du från början valde att vara med mig? Se på dig och se sedan på mig. Alla undrar nog varför, så det här är kanske min enda chans till att få en unge som kan ärva några fina drag. Så jag vet inte vad jag ska göra, Yohanna drar efter andan. Det där har hon burit på i tre dagar nu. Det behövde komma ut. James sitter stum i soffan. Han ser på henne. Hur fan kunde det bli såhär? Tänker han. Jag måste här ifrån. Jag behöver luft. James reser sig ur soffan, ser sig om och upptäcker en dörr som leder till en balkong. Han öppnar dörren och stiger ut. Han tar sig för ansiktet, tar ett djupt andetag.
– Helvete, säger han för sig själv. Yohanna följer efter honom ut till balkongen. Det är lite blåsigt i London så hon stänger sin kofta och viker upp kragen.
– Ungefär hur lång gången är du? Frågar James.
– Ungefär 15 veckor, svarar Yohanna, jag får veta mer exakt idag, James nickar och lutar sig mot räcket.
– När är senast man kan göra en abort?
– Innan vecka tjugotvå, svara Yohanna.
– Så då måste du bestämma dig snarast med andra ord? Shit. Det kan ju bli så att det inte blir vårt beslut ens en gång! 

– Precis. Jag ska till sjukhuset senare idag, och då ska de göra någon speciell undersökning för att ta reda på exakt hur långt gången jag är. Dom sa att jag hade ovanligt liten mage med tanke på att jag är runt 15 veckor gången. Vem vet, det kan vara så att jag till och med är 17 veckor gången i värsta fall! Men jag tror inte det. Inte om man räknar lite, säger Yohanna och sneglar på James.
– Det är bara så sjukt, säger James och tar sig för huvudet, på något vis var det väl ändå väntat att det skulle hända mig, men man tänkte väl aldrig ändå tanken. Folk kommer nog inte bli förvånade direkt när och om de får reda på det, han vänder sig mot Yohanna, jag vill följa med dig till sjukan om jag får. Jag vill veta hur det ligger till.
– Okej, om du vill så, säger Yohanna lite förvånad. Det blir en lite paus och de går in igen. Så vänder sig Yohanna om och säger till James,
– Men förvänta dig inte att du får hålla min hand.

Döm mig inte

Döm mig inte om du inte vet vem jag är,
döm mig inte om du inte vet vart jag kommer ifrån,
döm mig inte om du inte vet hur min historia ser ut.

Jag dömer inte dig

Dömer du den som du kallar för din vän?
Dömer du den som du vuxit upp med?
Dömer du den som du möter på gatan?

Varför dömer du andra?

Jag dömer inte dig trotts att jag vet vem du är,
jag dömer inte dig trotts att jag vet vart du kommer ifrån,
jag dömer inte dig trotts att jag vet hur din historia ser ut.

Döm inte mig för att jag inte dömer andra.

En förklaring!

Så ett inslag om detta på svts rapport. Väldigt aktuellt för en som lider av den vanliga åkomman! 

SVT.se - Sömnbrist påverkar generna

Tell me that the night is over

Maybe you all would consider it a joke 

if I said that I hate myself

But now and then

when I look into the mirror

all I see is a big misstake

Sleepless once again...

Söndagar innebär en sak för mig: jag kommer somna på måndag. Men andra ord efter tolvslaget. It's always The same... Tittar på Tv och väntar in tröttheten. Hört talas om söndagsångest? Vi är många som tillhör den klubben. Hur tusan blir man av med det?

Imorgon är tanken att jag ska ta mig till gymmet eller ut i världen och springa. Vill helst ta mig ut, så jag får prova mitt nya underställ jag köpte idag. Har längtat efter att få komma igång med löpträningen men inte vågat på grund av kylan. Men nu ska det råda bot på det! Underställ - check! Löparhandskar - check! Let's do this! Aaee fan, har ju ont i vaden! Det är alltid samma sak, efter varje lov får jag kramp i vänster vad, min svaga vad. Men det börjar äntligen släppa. Thank god for that!

Nä, vad då tråkig...

Okej något annat då. Jag börjar bli tjock igen. Nej, va roligt. Jag ska ha klarat min målvikt innan jag åker till Malmö i maj, det bara är så. Säger jag som precis smäll i mig en gigantisk bit kladdkaka.

Om ni vill hjälpa mig, vara en äkta vän, håll ALLA sötsaker borta från mig. Det är som Jens säger, finns det inom mitt räckhåll så äter jag upp det.

Nu måste jag göra någonting åt saken.

Mitt mål: söndag den 12 maj ska vågen säga 65 kilo eller mindre. Det är en vikt minskning på 7 kilo då vågen imorse sa 72 kilo. Det går, det ska gå, det måste gå!

God natt världen

Ett tillägg

Vill bara slänga ut det att om ni finner en bunt konstiga meningar, ord, stavningar eller dylikt så vill jag skylla det på iPaden jag emellanåt bloggar på. Typ det tidigare inlägget för exempel. Bara så ni vet, jag är inte så knäpp...

Sista deltävlingen för i år!

Mina tankar om de bidrag som tävlar i den fjärde och sista deltävlingen i årets upplaga av Melodifestivalen. Ha det i bakhuvudet att jag baserar dessa utlåtanden på de 1 minutsklipp som finns för allmänheten att beskåda på hemsidan.

1. Army of Lovers - Rocking The ride
Tycker den mest är obehaglig hela denna historia. Låten i sig är det inget jättefin på egentligen. Den sätter sig och går på repat i hjärnan, men jag tror att de sätter käppar i hjulet för sig själva med deras val av scenframträdanden. Jag vill inte vara för otrevlig, de är ju också människor, så jag nöjer mig med att säga att det är lite åt det osmakliga hållet.

2. Lucia Pinera - Must be love
Den är lite skön den här låten. Varm och härlig, men lite anonym och jag är ingen expert, men jag tycker att sången var lite svajig emellanåt. Framförandet kunde varit annorlunda, det är väldigt förväntat. Mån klädvalet överraskar mig i förhållande till låten, på ett positivt sätt! Mina slutgiltiga tankar kring detta bidrag är att någonstans vet jag att den inte kommer vara top 4, men jag önskar att den kanske hade varit det.

3. Robin Stjernberg - You
Den är bra! Riktigt bra! Sjukt bra! Numret är spot on enligt mig. Det är lite oväntat, men inte för out there, klädvalet lika så. Det finns någonting safe över det med sticker enda ut näsan, och Robin kan ju sjunga! Fortsätt såhär Robin så kommer vi både få se och hörsammar av dig i framtiden, jag tror mer på dig än Amanda Fondell. Du är äkta, du är passion och allt är så fulländat men enda skört. Nä nu får jag inte bli för djup här, d går till final i min bok!

4. Sylvia Vrethammar - Trivialitet
Och så kom denna... Vad ska jag säga? Det är precis som jag trodde. Låten alltså, låter som alla hennes tolkningar från så mycket bättre. Numret då? Jo visst, lite gull gull och mycket tråk tråk. Men det finns ändå  en viss charm, och den kommer från hennes hjärta. Hur dåligt jag än tycker detta är så blir jag glad av att se Sylvia så genuint lycklig och trygg i det hon gör. Så hom får massa kärlek av mig men en sistaplats.

5. Ralf Gyllenhammar - Bed on fire
Herregud. Jag är paff. Jag vet inte om jag hatar eller älskar det här? Jag tycker verkligen inte om hans uttal och uppfattar hans sång somklen i versen, men jävlar i min låda vad det ändras plötsligt! Skrika kan han! Jag tror inte jag kommer lyssna på denna "när allt är över". Andra chansen kanske? Jag måste sova på saken här känner jag...

6. Berang Miri - Jalla dansa sawa
Den är verkligen lik en låt från för några år sedan som tävlade för Frankrike. Verkligen! Men det gillar jag lite, för det bidraget var en favorit för mig! Men det gör också att jag jämför dessa två med varandra och då finns det en köar vinnare... Miri faller lite kort då. Men jag vill ändå flagga för denna, jag vill upp och dansa. Äntligen lite franska! Haha, lyckades rimma bara sådär! Nä men skämt å sido. Tycker dn inte kommer riktigt hela vägen, andra chansen blir bra för denna melodi.

7. Terese Fredenwall - Breaking The silence
Tråkigt, intetsägande, passionslöst, skakigt, lämnar mig undrande varför hon är här och i detta nu kan jag för allt i världen inte koma ihåg melodin. Den ryker med en gång. Nej va elak jag är, hon kan hålla ton!!

8. Ulrik Munther - Tell the world I'm here
Äntligen! Så jag har väntat på detta! Ända sedan han vann lilla Melodifestivalen 2006, eller när det nu var, så har jag sagt att han kommer bli något stort en dag. Han ska in i den svenska musikeliten när han är mogen för det. Nu kommer det! Har varit besviken på hans musikaliska spår som har lockat alldeles för många småtjejer vilket har lett till att han hamnat i flickidolsträsket. Men nu slår han sig fri och gör det som kommer öppna hans dörrar. Det här är bra, riktigt bra! Singer/songwriter möter SHM. Om han inte går till final imorgon... Vågar inte tänka tanken!

Danny!

Måste bara säga det.

Danny kan verkligen föra sig på dansgolvet. Shit va grym han e! Tänk om han hade skaffat sig en ordentlig utbildning.

Då har jag sagt det

MF - mitt i smeten

vi vet vilka fem det står emellan.Nu steppar Danny.

Var det någon som väntade sig det resultatet? Ine jag iaf.

Rösta nu på Janet och Ugglas till final och Martin och State of drama till AC. Jag vill inte se gubbarna mer!!

Helgens bidrag

Mina första tankar om helgens MF-bidrag:

1. Eddie Razaz - Alibi
Tillhör David Lindgren kategorin. Den är bra, absolut, men inte lika bra som självaste David Lindgren om ni frågar mig.

2. Elin Pettersson - Island
Intetsägande, långtråkigt, jag känner för att kolla min Facebook. Det är fint, tolka inte det fel, hon sjunger väldigt vackert, men hon trollbinder mig inte varken musikaliskt eller genom sin utstrålning.

3. Ravaillacz - en riktig jävla schlager.
En riktig jävla dålig låt. Blir bara arg och provocerad på ett sätt som får till och med att bli förbannad på Malmberg. Inte bra, verkligen inte bra.

4. Amanda Fondell - Dumb
Den är spännande! Lite segt, men då har man inte fått se hela. Det finns någonting i hennes framträdande som trollbinder mig och hennes röst passar denna låt läskigt bra! Finalvarning för första gången i denna deltävling för mig.

5. Martin Rolinski - In and out of love
Det andas lite BWO, vilket jag hoppades på. Men lite för mycket. Fan då. Jag som ville ha Martin i final. Det känns som att man hört denna för länge sedan och att intresset har slagit av. Den är inte aktuell, men han är fantastisk!

6. Caroline Af Ugglas - Hon har inte
Hade inga höga förväntningar, men oj va jag blev förvånad! Det här var riktigt bra ju! Musiken har en ny slags ton för att vara CaU. Den andra finalvarningen för mig!

7. State of Drama - Falling
Det här faller... Förlåt, kunde inte låta bli. Men den är verkligen tråkig. Ännu tråkigare än Elins bidrag. Den här bara skriker sista placering om sig. Är det något bidrag ni ska missa denna helg är det denna.

8. Janet Leon - Heartstring
Modernt, power men med en twist. Det här är spännande! Hon är ursnygg, sjunger bra och låten känns Innovative samtidigt som den levererar trygg modern pop. Den här skriker också finalvarning!


Här kan du se 1 min klipp från torsdagens genrep:
smygtitta-pa-artisternas-bidrag-i-melodifestivalens-tredje-deltavling-i-skelleftea

Brainstorm tävlade för Lettland i ESC 2000 (i Sverige) med låten My star. Några år senare, 2004, upptäckte jag dom i och med att jag upptäckte mitt intresse för ESC. De har än idag en stor plats i mitt hjärta och Renars Kaupers, sångaren, är än i dag en an de personer jag verkligen skulle vilja träffa personligen. I och med att jag åkt två gånger till Lettland på några speciella resor har mitt band till gruppen bara blivit starkare och jag kan inte sluta att fascineras av detta underbara språk. Fick under en av mina resor höra att det ska vara i princip omöjligt att lära sig.

Jag letade på youtube efter låtar från deras album Four shores som jag tycker är absolut magiskt men snubblade över denna låt som jag tycker är ett underbart exempel på hur vackert lettiska kan vara.

Tänk om man hade varit där...

Var inte beredd på den!

OMG!

Skulle kolla min mail som mam brukar göra. Hittade ett mail från il dance som jag flera i min klass gjorde audition för i januari, de ska i sommar skapa ett danskompani för dansare under utbildning. Jag vill verkligen vara en del av det kompaniet och jag citerar vad dom skrev i mailet:

"We are still in the midst of the selection process for the dancers who will form the ilYoung group, and are still considering you as part of this group"

Omg, omg, omg! Men jag får vänta till slutet av denna månad. Då kommer det slutgiltiga svaret. Håll alla tummar för mig, jag vill verkligen vara en av 10 utvalda!

In my own words

Nu kan jag säga att min allra högsta dröm har gått i uppfyllelse.

Jag önskar så innerligt att jag kunde spola tillbaka tiden till i onsdags förra veckan och få återigen uppleva allt det jag fått uppleva en gång till. Det var en bubbla som var dömd att spricka på söndagsmorgonen. Jag försökte ignorera det, försökte tro att den för alltid skulle existera. Men jag visste att när jag skulle vakna upp på söndagen skulle allt vara över. Men jag fattade ett livsavgörande beslut, jag skulle leva som om varje ögonblick var det viktigaste i mitt liv. Jag skulle skanna av varenda millisekund av denna upplevelse och lagra det i mitt minne för all framtid och jag skulle utnyttja varje ögonblick och njuta som aldrig förr. Jag skulle leva i nuet som om det inte fanns någon morgondag.

Ett litet urval

Mitt backstagepass!

Adèle gillar maten

Första torrepet

Jag och Tomas G:son 

Första gången med kläderna på!

Nöjda killar. Felix, Simon och Gustaf

Sneakpeak på artistgenrepen

Nästan hela gänget försöker få sig en titt på fredagens genrep

Hela truppen samlad!

Jag och Christer Björkman!!

Backstage

Mera mat

Publiken på plats inför sändningen

Snart är det showtime 

Efterfest!! Jag och vår underbara koreograf Thomas Benstem

Jag och Martin, han är huskör i år! 

Jag och Edward Af Sillén

Jag och Gustav, MFs webbredaktör

Ena hälften av Antons dansare.

 Han dansade även bakom Rysslands sångare Alex i ESC 2011

Mina favoriter...

Det är många bidrag kvar att presenteras inför ESC därute i Europa, men av de jag spanat in som är klara har jag två självklara favoriter. Det säkrare valet vore Danmark. Lite ripoff på Loreen men guuu så bra den är! Sedan har jag Schweiz som den andra favoriten. Älskar den. Den blir antingen hatad eller älskad. Hoppas att de ger oss en grym show och inte bara står med sitt band på scenen. Fan det kommer de säkert göra nu... Nä jag vill se att det kanske gör lite mer som Bosnien/Hertzegovina gjorde 09 men Bistra Voda av Regina. Då ska jag rösta på den!

Danmarks bidrag: Emmelie de Forrest - Only Teardrops

Schweiz bidrag: Helisarmee - You And Me