En känslosam resa

Nu ska jag vara helt öppen och ärlig. När jag började på Balettakademien hösten 2011 vägde jag 81 kg. Jag trodde inte att dom skulle vilja ha mig pga mitt utseende och min vikt. I ansökan var man tvungen att fylla i hur mycket man vägde och jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde över att behöva skriva siffran 81 där. Dock modifierade jag den till 79 så jag slapp siffran 8 i början...

Men så glad jag blev när jag blev antagen och fick det bevisat att man inte måste se ut på ett visst sätt för att kunna bli dansare. Men jag mådde ändå inte bra. Jag hatade det jag såg i spegeln och litade inte på att min kropp skulle klara av det som komma skulle. Vintern som kom var den värsta i mitt liv. Jag hatade allt som hade med mig själv att göra och orkade knappt med att leva i min kropp.

När 2012 började lade jag om min kost och ansträngde mig för att bli av med övervikten. jag gick ner ett par kilon men sedan tog det stopp. Så då beslutade jag mig för att ge Cambridgekuren ett försök. Jag skulle ge det tre veckor till en början. Jag har alltid varit, och är fortfarande, emot att man som dansare ska ge sig på en bantningskur. Tränar man varje dag måste man äta det kroppen behöver, men jag var desperat. Om jag inte skulle få önskat resultat skulle jag lägga ner efter dessa tre veckor. Jag började inte från det första steget där man knappt äter någonting utan hoppade in lite i mitten utav ett program. Men Cambridge fick jag hjälp att bli av med några kilon till och för ett år sedan slutade jag med Cambridge för förhoppningsvis all framtid.

Sedan dess har det gått lite upp och ner både i vikt och psykisk hälsa, men idag står jag stolt och ser mig i spegeln. Jag trodde inte att jag var kapabel att klara av något som detta. Jag kommer alltid ha svårt att i alla lägen älska min kropp men idag ska jag klappa mig själv på axeln och vara stolt över att jag vuxit så mycket som person och minskat i omkrets!