Blev cuttad i första gallringen vilket inte var oväntat, jag gjorde en yberdålig insatts när jag skulle ha presterat. Behöver inte gå in för mycket på det, men kort sagt var jag helt ur balans i kroppen muskulärt så det var tekniskt uruselt och rörigt. Så jag blev inte så berörd över att åka ut, jag hade ju klantat bort min chans.
Men så nu när jag sitter här på tåget så kommer alla känslor. Det här var två viktiga auditions för mig och jag kommer att komma ur dessa med två nya " tack men nej tack". Det tog hårdare än vad jag först trodde. Okej, ska säga att jag inte fått svar på om det blir ett nej eller inte på tisdagens audition, men jag har inte höga förhoppningar...
Gör jag rätt livsval? Kommer det här någonsin att flyga? Hur i hela fridens namn kunde jag tro att jag skulle kunna bli tillräckligt bra för den här branschen?
Men vad ska jag annars göra? Det finns ingen plan B, det finns inga alternativ, för det finns inget som gör mig så lycklig som dansen gör mig. Men det är svårt att komma ihåg det just nu. För jag ville verkligen lyckas idag, jag ville verkligen få någon slags bekräftelse på att jag var påväg åt rätt håll i alla fall. Jag hade så gärna velat få klara första gallringen. Men återigen åker jag ut så fort som det bara går. Jag trodde verkligen att jag skulle klara första gallringen, men jag trodde i för sig inte att jag skulle visa upp min sämsta version heller. Måste komma ihåg det. Men fan, hur många chanser som denna får man? Så jävla typiskt mig att klanta bort den.
Lyssnar på Bruce Springsteen just nu. Scrollade fram till en låt som är så passande just nu. Working on a dream. Refrängen går:
I'm working on a dream
Though sometimes it feels so far away
I'm working on a dream
And I know it will be mine someday
Och det säger väl allt, även om den sista strofen är lite svårare just nu att ta in. Nä men när jag kommer hem ska jag bryta ihop ett slag och sedan ta nya tag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar