Demented mind games

Konsten att improvisera fram dans är inte så lätt som man tror. Visst, de flesta kan hipp som happ slänga ihop något och kalla det improvisation. Alla kan improvisera utan att veta vad dom gör. Det vet jag. Men att uppnå det där oförklarliga, det där när alla sinnen är maximalt aktiverade och tid och rum försvinner och man blir som ett rullande hjul tillsammans med den man utför improvisationen med, det krävs något visst för det.

Precis detta jobbar vi med just nu på moderna. Vi jobbar med något som vår lärare väljer att kalla "demented mind games", ett perfekt namn. Man måste ha fullt fokus. Man får skratta, men då måste man komma ihåg det. Man måste komma ihåg allt som görs, egentligen. Man ska röra sig från bild till bild och utmana minnets förmåga. Om man tredje gången man bildar samma bild börjar skratta så måste man den fjärde gången den bilden bildas skratta igen. 

Jag älskar sådana här improvisationer där man måste jobba med inre bilder. Det är väldigt mycket William Forshyte inspirerat. Jag är en tänkare. Jag gillar att tänka på saker som "vad händer om...", "om jag gör si, vad kan hon göra då?" och "men om jag väljer att göra si nästa gång istället...". 

Man kan jobba med osynliga mönster på golvet, väggen eller i luften. Man ska skala av och jobba med den omedelbara impulsen. Den enklaste rörelsen kan ha en gigantisk association till någonting i vardagen har jag lärt mig genom detta arbete.