tisdag, februari 26, 2013

Ett smakprov!


Här får ni första kapitlet i novellen "På andra sidan om drömmen finns inga alternativ" som jag håller på att skriva. Det är en historia om Yohanna och James som har en väldigt ytlig relation till varandra som finner sig i en minst sagt oönskad situation. Man kan kort sagt säga att ibland tar livet en ny oväntad väg mot någonting man inte visste att man drömde om. Ge mig gärna synpunkter!! Om stilen på språket, hur ni tycker att denna del fungerar som första kapitel och/eller vad ni förväntar er kommer ske under resten av historien. Det vore väldigt snällt vare sig jag känner dig eller ej, era åsikter är guld värda för mig!



Kapitel 1
När drömmen byter färg

– Jag vet inte hur jag ska säga det här. Men… Jo, det är så att… Du ska bara veta… Äh, du vet... Åh, nu säger jag det bara. Jag är gravid.

Hon ser försiktigt på mannen framför sig. Hon har känt denne i knappt ett halvår. Hon vet nästan ingenting om honom. Hans namn är James Donald, han är 26 år gammal och kommer ifrån Brighton. Han jobbar på McDonalds, komiskt nog tycker hon med tanke på hans efternamn, ser otroligt bra ut och ska söka till universitetet i London till våren. Det är allt. Det där om universitetet berättade han om första gången de träffades på en nattklubb. Han berättade en massa om sina framtidsvisioner, men det var så högljut där och hon var inte i det mest nyktra tillståndet för att komma ihåg allt som sades. Det enda hon ville då var att ha någon att gå till sängs med den natten. Lika lite som hon egentligen visste om honom, lika lite kunde hon i detta nu tolka hans reaktion. Han satt tyst med händerna knäppta framför ansiktet. Munnen var något öppnad och hans blick var tom men stirrade på henne. Han andades inte. Inte som det märket i alla fall. Så flyttades hans blick från hennes ögon till hennes mage och så upp till hennes ögon igen. Han tog ett djupt andetag och lutade sig bak i soffan. Han såg ut genom fönstret i hennes 1:a med kokvrå. De satt tysta. Länge. Så öppnar James munnen.
– Helvete.

James ser på kvinnan som sitter på soffbordet framför honom. Han har känt henne i knappt ett halvår. Egentligen vet han ingenting om henne. Han har aldrig heller tänkt ta reda på någonting om henne. För honom är hon bara en av hans väninnor som han för det mesta träffar sent på natten för att ha sällskap med i sängkammaren. Han vet att hon heter Yohanna i förnamn och någonting på M efternamn. Marshall kanske? Hon är några år yngre än han själv. Hon studerar till att bli någonting inom vården och hennes mamma är ifrån Island. Det är efter hennes mormor på Island som hon är döpt. Yohanna med Y. Det är isländskt. Eller var det danskt? Det berättade hon i alla fall om första gången de träffades på en nattklubb. Hon berättade en massa om sin isländska eller danska familj, men det var så högljut där och han var inte i det mest nyktra tillståndet för att komma ihåg allt som sades. Han brydde sig inte så mycket heller om vad hon sa för han ville bara att hon skulle följa med honom hem till hans säng. Lika lite som han vet om henne, lika lite kunde han ana att detta skulle komma. En oväntad och oönskad graviditet. Hur fan kunde det bli så här? Det var ju evigheter sedan de senast delade säng. Helvete, helvete, helvete. Orden rullar runt i hans huvud. Det här är inte sant. Jag har hört fel, hon sa något annat egentligen, tänker han om och om igen. Han låter blicken flyta längst hennes etta med kokvrå på 25 kvadratmeter. Han ser allt med helt andra ögon helt plötsligt. Gamla troféer från skolan på en hylla. En ensam tavla på väggen tillsammans med en massa gamla diplom. Gamla lånade möbler som borde ha bytts ut för länge sedan. Tapet som håller på att lossna och en chockrosa byrå i ett hörn. Så ser han på Yohanna som sitter framför honom. Sa hon det hon sa?
– Du är gravid? Frågar han för att vara säker.
– Ja.
– Hur fan kan du veta att det är mitt? Flyger det ur honom. Yohannas ögon blir tårfyllda men hon försöker dölja det och svarar,
– För att du är den enda jag har varit med på väldigt länge, hennes röst har blivit lite hesare. Han blir skamsen för att han skrek.
– Förlåt, det var inte meningen att skrika. Jag bara... Jag vet inte, mumlar han och lägger ansiktet i händerna.
– Du är ungefär lika glad som jag var över att få reda på det, säger Yohanna och sväljer gråten.
– Antar det.
– Ibland blir det inte som man tänkt sig. Säger Yohanna och reser sig upp från soffbordet och går bort till fönstret. Hon ser ut över innergården hon kan skymta från sitt enda fönster. Hon ser på den tomma innergården med några få träd och buskar som dekoration.
– Hur länge har du vetat? Frågar James. Vad tänker du göra? Yohanna ser ut genom fönstret och svarar,
– I några dagar, tre kanske. Jag vet inte vad jag ska göra.
– Tänker du behålla det? James ser oroligt på Yohanna. Hon suckar lätt.
– Jag vet inte. Om jag ska ta bort det måste jag göra det snart, hon ser på James och ler lätt. Han verkar inte vara allt för road av hennes svar. Hon fortsätter,
– Dom vet inte exakt hur länge jag har varit gravid, men dom säger att om jag inte vill behålla det måste dom nog göra något åt det snarast. Annars är jag så illa tvungen att behålla det. Jag ska dit idag igen för att få veta exakt hur lång betänketid jag har på mig.
– Betänketid? Vill du behålla det? Det är väl inget snack om saken? Jag vill inte ha någon jävla unge på halsen, säger James som blir chockad över hennes svar. I hans värld existerar det inte något alternativ om att behålla någon unge med en näst intill främling.
– Jag vet inte, svarar Yohanna och kan inte hålla tillbaka en tår, jag har alltid velat skaffa barn. Kanske inte såhär eller just nu, men se på mig. Hur stor chans har jag att hitta ”den rätta”? Det här kanske är min enda chans. Jag vet att du antagligen inte vill behålla det och jag hade helst sett att mitt barn har en närvarande far, men om jag väljer att behålla det så behöver du inte vara med överhuvudtaget. Men jag kände att det valet skulle vara ditt och inte mitt. För att vara ärlig så förstår jag inte varför du från början valde att vara med mig? Se på dig och se sedan på mig. Alla undrar nog varför, så det här är kanske min enda chans till att få en unge som kan ärva några fina drag. Så jag vet inte vad jag ska göra, Yohanna drar efter andan. Det där har hon burit på i tre dagar nu. Det behövde komma ut. James sitter stum i soffan. Han ser på henne. Hur fan kunde det bli såhär? Tänker han. Jag måste här ifrån. Jag behöver luft. James reser sig ur soffan, ser sig om och upptäcker en dörr som leder till en balkong. Han öppnar dörren och stiger ut. Han tar sig för ansiktet, tar ett djupt andetag.
– Helvete, säger han för sig själv. Yohanna följer efter honom ut till balkongen. Det är lite blåsigt i London så hon stänger sin kofta och viker upp kragen.
– Ungefär hur lång gången är du? Frågar James.
– Ungefär 15 veckor, svarar Yohanna, jag får veta mer exakt idag, James nickar och lutar sig mot räcket.
– När är senast man kan göra en abort?
– Innan vecka tjugotvå, svara Yohanna.
– Så då måste du bestämma dig snarast med andra ord? Shit. Det kan ju bli så att det inte blir vårt beslut ens en gång! 
– Precis. Jag ska till sjukhuset senare idag, och då ska de göra någon speciell undersökning för att ta reda på exakt hur långt gången jag är. Dom sa att jag hade ovanligt liten mage med tanke på att jag är runt 15 veckor gången. Vem vet, det kan vara så att jag till och med är 17 veckor gången i värsta fall! Men jag tror inte det. Inte om man räknar lite, säger Yohanna och sneglar på James.
– Det är bara så sjukt, säger James och tar sig för huvudet, på något vis var det väl ändå väntat att det skulle hända mig, men man tänkte väl aldrig ändå tanken. Folk kommer nog inte bli förvånade direkt när och om de får reda på det, han vänder sig mot Yohanna, jag vill följa med dig till sjukan om jag får. Jag vill veta hur det ligger till.
– Okej, om du vill så, säger Yohanna lite förvånad. Det blir en lite paus och de går in igen. Så vänder sig Yohanna om och säger till James,
– Men förvänta dig inte att du får hålla min hand.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar