Käraste monsieur de Bignon, 15
juli 1891
Jag vet ej om ni minns mig. Vi möttes i Paris för två år
sedan under världsutställningen. Jag, Celia Goldsmith, befann mig i Paris med
mina föräldrar. Jag var då 18 vårar gammal och vad jag minns var ni 20 år. Jag
ska inte tala om för er vad ni bör minnas eller ej, men jag finner det svårt
att tro att ni inte skulle minnas mitt ansikte. Kanske har ni glömt mitt namn,
men mitt ansikte som ni så många gånger talade till under mitt besök, finner
jag svårt för er att glömma. Jag skriver nu till er för att jag inte fann tid
till detta tidigare. Ni gav mig denna adress och sade att jag skulle skriva så
fort jag fann tid. Förlåt mig för detta. Men min far tillät mig inte att
skriva. Ni förstår, han ansåg att det inte var bra för mig att skriva till er.
Dock i vintras gick han bort. Läkaren sade att han drabbats av lungsot. Jag var
mycket olycklig och det tog mig ett tag att återhämta mig från denna förlust.
Det var min kära mor som påminde mig om att skriva till er.
Vi möttes för första gången under Eiffeltornet sommaren
1889. Det var då alldeles nybyggt för världsutställningen och vad jag hört så
står det ännu kvar. Det kanske väntar på att vi ska återvända. Väntar på att vi
återigen ska mötas under tornet så som vi gjorde då. Förlåt mig för min
nostalgi, men jag finner det svårt att glömma. Ni var så graciös i er
skräddarsydda kavaj, en fransk sådan för det var vad ni var och en fransman bör
vara stolt över det sa ni så ofta. Själv bar jag min raka safirblå klänning,
enligt modet med puffärm. Det var en mycket enkel klänning som lämpade sig
utmärkt för en vandring i Paris. Ni sa många gånger att denna klänning var er
favorit för att den stod så vackert till mitt blonda hår som jag har ärvt av
min mor. Det var en mycket fin dag vad jag minns. Ni hade stått under tornet tillsammans
med en vän för att beskåda folkmassan som samlats. Jag passerade förbi och om
jag ska tro vad ni senare sa mig så hade ni sett mig tidigt och, för att ta era
egna ord, hänförts av min skörhet och skönhet. Ni följde mig med blicken och
såg hur jag snubblade till och for illa. Jag var inte försiktig och såg mig
inte för var jag satte fötterna och hade oturligt nog satt ner foten på en lös
gatsten och trampat snett. Jag minns allt för väl hur ont det gjorde. Ni var
snabbt framme och hjälpte mig till närmaste bänk. Ni var mycket vänlig, både
mot mig och mina oroliga föräldrar. Jag hade för ont för att kunna ta mig upp i
tornet och ni insisterade på att mina föräldrar kunde lita på att ni skulle se
till att jag kom tillbaka till hotellet vi bodde på och att de kunde fortsätta
enligt planen upp i tornet. Ni var otroligt hjälpsam. Tack vare ert sällskap
kändes inte vägen tillbaka till hotellet så lång. Vägen blev snarare för kort.
Vi satte oss i lobbyn till hotellet och samtalade. Ni berättade om er själv. Ni
kom från Nice i södra Frankrike men bodde numera i Paris, ni ville ha en större
utmaning, för att ta era egna ord återigen. Ni kom precis som mig själv från en
bra familj och hade allt ni kunde önska er. Nästan. Det var där i hotellobbyn,
endast några timmar efter vårt första sammanträffande som ni visade mig ert
halsband för första gången. Det var en enkel guldkedja med en liten gyllene
berlock till formen av en nyckel. Jag blev mycket hänförd av denna enkla
berlock. Ni sade att ni skulle ge den till den kvinna som kunde låsa upp ert
hjärta och få er att älska henne. Sedan sade ni, vilket kom som en behaglig
överraskning, att jag kanske kunde få den en dag. Även om vi bara känt varandra
några få timmar fanns det något där som funnits längre än så kändes det som. Ni
får ursäkta mitt drömska beteende. Men jag finner det svårt att uppleva detta
tillfälle på något annat vis än så. Ni frågade mig om jag ville att vi skulle
ses igen följande dag, att ni kunde visa Paris från sin rätta sida om min fot
tillät detta. Jag tackade artigt enligt etiketten och sade att jag gärna ville
det och att foten redan kändes bättre. När min far detta fick veta blev han
inte lika glad som min mor. Han sade att jag skulle vara försiktig, att ni
kanske inte var den ni utgav er för. Han sade att det var vanligt vid sådana
här tillfällen att människor låtsas vara något annat för att sedan ta allt man
ägde och försvinna. Men jag sade till ert försvar att ni inte var en sådan
människa. Jag berättade om halsbandet för min mor. Hon log och sade att en man
inte säger något sådant utan att mena det, speciellt inte en fransman.
Följande dag tog ni med mig ut på Paris gator. Ni visade mig
allt jag behövde se och berättade allt jag behövde veta. Vi skrattade mycket.
Ni var så vänlig Monsieur de Bignon. Ni bad mig till och med att kalla er vid
ert förnamn Gregoire, men detta fann jag vara lite tidigt. Vi hade trots allt
endast träffats föregående dag. Ni valde att kalla mig för ”mon belle bijou” -
min fina diamant. Detta lät jag er göra. Jag fann detta smeknamn mycket
smickrande. Vi vandrade längs floden Seine. Ni berättade om er familj, alla era
bröder och livet i Nice. Ni sade att jag måste återvända till Paris snart. Då
var jag tvungen att påminna er om att jag var där nu och att vi inte skulle
spendera tid på att tänka på framtiden när vi nu var där vi var. Ni fann dessa
ord visa och sade att jag var en klipsk ung dam. Det var därför ni kanske ville
ge mig ert halsband. Vi vandrade vidare
upp mot Montmartre. Gud förlåte mig för att jag vistats i dessa kvarter
tillhörande avskummet av Paris och glädjesökarna vid Moulin Rouge, det alldeles
nyöppnade lusthuset för ensamma män. Jag har aldrig berättat för mina föräldrar
att vi vandrade längs dessa gator. Åh, käre Monsieur de Bignon, minns ni denna
dag? Jag önskar så innerligt att man ska bygga en tunnel mellan våra länder och
göra resan lättare till dig. Jag skulle då hälsa på er så fort jag fann tid för
detta. Jag önskar er inget annat än lycka och framgång. Ni var en man som
aldrig kommer att försvinna ur mitt minne. Man pratar om att allt är möjligt
och att man i detta nu planerar att bygga en tunnel mellan England och
Frankrike. Lever vi inte i en fantastisk tid? Må vi för alltid göra det.
Har ni kvar ert halsband? Sista gången vi sågs sa ni att ni
ville ge halsbandet till mig. Det var på Place de la Concorde. Solen lyste varm
och stark ner på oss när vi stod där och beskådade världen omkring oss. Ni höll
min hand under din arm och talade ömt och vänligt till mig. ”Mon trés belle
bijou” hade ni nu börjat kalla mig. Vi hade träffats varje dag under min
vistelse i Paris. Vi hade vandrat från l’Arc de Triumph längs Champs de Élysées
hela vägen ner till Place de la Concorde. Ni hade om och om igen frågat om jag
älskade er. Varje gång hade jag ärligt svarat att ni var mig mycket kär och jag
inte ville leva utan er i mitt liv. Då hade ni åter igen frågat om jag älskade er
och jag såg på er och sade att ja, jag älskar er djupt. När vi kom ner till
Place de la Concorde var värmen nästan outhärdlig och jag var mycket glad att
jag hade varit klok och tagit min solfjäder med mig. Vi stod där. Ni såg på mig
och sade att jag var vackrare än hela slottet i Versailles med dess gigantiska
trädgård. Att jag var världens vackraste diamant. Därefter frågade jag vilka
förväntningar ni hade på den kvinna som skulle få nyckeln. Ni skrattade, höll
om mig och sade att jag för länge sedan hade uppfyllt dem men att ni glömt
halsbandet hemma. Att era känslor fick er att rusa hemifrån utan att låsa efter
er eller ens ta med nycklarna till er port.
Sedan var jag tvungen att lämna er för att återvända till
mitt hem i England med mina föräldrar. Jag fick aldrig ert halsband, kanske var
det så som ni hade planerat. Men jag uppfattade er inte som en sådan person. Ni
skulle göra mig otroligt lycklig om ni vill besvara mitt brev. Jag ber om er
förlåtelse för att jag inte kunnat skriva tidigare och jag hoppas innerligt att
detta brev når er. Jag kommer aldrig att glömma hur jag kände för er och att
jag fortfarande känner så. Jag kommer till er så fort det är möjligt bara ni
ber mig. Hopps ni känner detsamma efter dessa två år som gått.
Med kärleksfulla hälsningar,
Miss Celia Goldsmith
Miss Celia Goldsmith
Fyra månader senare fick Miss Goldsmith ett brev med
poststämpel från Frankrike. Ett brev hon mycket länge väntat på. Hon kände att
det låg något mer än ett brev i kuvertet. Om man försiktigt skakade om brevet
kunde man urskilja ljudet av en kedja som rullande omkring inuti. Hon öppnade
ivrigt brevet och ur föll en enkel guldkedja med en liten gyllene berlock till
formen av en nyckel. Celia drog häftigt andan och tog upp halsbandet. Hon
öppnade brevet och läste.
Bäste Miss Goldsmith, 21
november 1891
Mitt namn är Jean de Bignon, äldste
bror till er käre vän Gregoire de Bignon. Jag måste tyvärr meddela er att vår
käre Gregoire gick bort för endast någon månad sedan i en svår sjukdom. Han
talade mycket om er och han blev otroligt lycklig över ert brev. Tyvärr var han
då mycket svårt sjuk och hade inte många timmar kvar i livet. Men jag vågar
påstå att ert brev fick honom att leva lycklig ytterligare några timmar. Han
bad mig svara på ert brev åt hans vägnar. Han ville att jag skulle förklara
allt för er, att ni förtjänade det, Miss Goldsmith. Ända sedan ni lämnade Paris
har han tänkt på er och väntat på ert brev. Han beklagade djupt er förlust av
er fader och bad mig hälsa att han var en mycket stolt man som kunde skatta sig
lycklig över att ha en sådan fulländad dotter som er. Han bad mig skicka er
detta halsband som ett bevis på att han älskade er djupt och att han önskade
att man redan tidigare hade byggt en tunnel mellan våra länder för att göra det
enklare för er att ses igen. Därefter sade han att tornet kommer stå tills den
dagen ni återigen kommer mötas. Det sista han sa innan han gick bort var att ni
låst upp hans franska hjärta och fått honom att älska er. Alla saknar vi vår
käre Gregoire men det kan inte jämföras med hur mycket han saknade er Miss
Goldsmith.
Må han vila i frid.
Je suis malade,
Jean de Bignon
Jean de Bignon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar