Kunde inte somna inatt. Vet att detta låter väldigt dramatiskt, men jag grät och kunde inte släppa taget. Igår kväll nåddes jag en en nyhet som jag verkligen inte någonsin skulle hända. Ni som känner mig vet hur stor betydelse den franska artisten Jonatan Cerrada haft för mig. Jonatan har bestämt sig för att lägga ner sin musikkarriär för gott. Han slutar. Kommer inte tillbaka. Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt på det. Visst, han har inte släppt något album sedan 2005 och har väl mer eller mindre varit uträknad som artist. Men det är skillnad på att älska en artist som inte släppt något nytt album på nio år och älska en artist som säger att hen aldrig kommer göra det. Det är så definitivt. Fram tills idag har liksom dörren stått öppen. Men nu är det stopp på riktigt.
Måste ge bakgrundsfakta till det som skett. Jonatan har haft ett rent ut sagt helvete sedan onsdagen den 4 maj. För den dagen förlorade han sin äldre bror Julian i en tragisk olycka. Julian, som var far till två små barn, arbetade med att laga en lyktstolpe och om jag förstått det rätt så ramlade han ner, eller så bröts kranen han stod på av och han blev påkörd av ett annat fordon. Han dog direkt. Så inte nog med att Jonatan förlorade sin äldsta bror utan även två små barn, den äldsta 6 år gammal och en yngsta endast några månader gammal, förlorade sin far. Så den hemska hädelsen och sorgen som hela familjen bär på i kombination med Jonatans personliga värderingar byggde upp till detta beslut.
För mig innebär detta beslut ett slut på en slags era i mitt liv. Jag insåg att mycket av mitt liv på ett eller annat sätt har cirkulerat kring Jonatan och hans musik. Jag har alltid trott att The Ark har haft en betydande plats i mitt liv och jag blev ledsen när de gick ut med att de skulle lägga ner. Men det jag kände då kan inte ens komma i närheten av hur jag tog emot denna nyhet. Jag ville skrika. Samtidigt tycker jag att Jonatan gör fullständigt rätt. Bara han vet hur han känner och vad han måste göra för att finna inre fred. Men jag ville att det skulle innebära att producera mera musik. Jag ville att det skulle vara som för 10 år sedan när jag första gången stötte på honom. Jag ville att hans bror skulle vara vid liv och att alla skulle vara lyckliga. Jag ville att möjligheten för att Jonatan ska släppa ett nytt album skulle finnas.
Det är så fånig det hela måste många av er tänka. Här sitter jag och gråter över någon bortglömd fransk artist som inte släppt något album på nio år. Men tänk er in i vad vad upplever. För mig är hans betydelse större än de största. han är större än alla legender ihop. Han är större än Loreen för tusan för mig! Jag säger alltid att jag har så mycket att tacka Jonatan för. Jag skulle kunna ge er listan, men den är så lång så jag släpper det. Men jag kan säga att många av de grejerna som jag skulle säga ha gjort mig till den jag är och som utgör grunden för personen Zara kan på något sätt länkas till honom.
När jag i Juni besökte Paris missade jag Morrisays grav när jag var på Père Lachaise, jag missade nästan även Edit Piafs grav, men det hade jag inte sörjt lika mycket som om jag hade missat att gå till den där gröna porten vid Canal Saint-Martin. Den gröna porten som utgjorde en del i en utav Jonatans mest betydelsefulla musikvideos för mig. Jag hade aldrig förlåtit mig själv för att ha missat den.
Så idag är jag lite nere. Men samtidigt känner jag att Jonatan har tagit ett stort steg mot lycka. Och egentligen är det ju det enda jag önskar honom. Jag ska minnas allt det vackra han skapat fram till denna dag. Och bara för att jag aldrig kommer få höra något nytt ifrån honom så har jag ju redan fått det största jag kunnat av honom! Tack Jonatan för musiken och inspirationen, jag skickar tonvis med kärlek till dig och din familj. Jag hoppas att ni en dag ska kunna finna inre frid igen.
Till minne av Julian Cerrada Moreno
1982 - 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar