Så, idag vaknade jag utan att ha allt det jag behövde för att kunna äta en riktig frukost. Så jag tänkte att då tar jag och slår två flugor i en smäll och kör en "pre breakfast" och springer till affären för att köpa det jag behöver. Det här med att springa innan frukosten på morgonen tycker jag kräver ett helt annat psyke alltså. För även om det är en helt underbar känsla efteråt när man nyduschad sitter och äter frukost så är det ganska mycket pest och pina innan och under rundan. Man är liksom inte så sugen på det när man vaknar och benen känns kolossalt tunga. Men jag tror att det kommer bli bättre och lättare ju mer jag springer och man liksom kommer in i den här fasen när man alltid vill springa och man längtar efter nästa runda. För två somrar sedan var jag inne i en sån fas. Det kändes som att jag sprang varje dag nästan, och vissa dagar sprang jag två pass. Ett "pre breakfast" och sedan ett längre pass efter jobbet. Då var morgonpassen underbara på ett sätt. Det var fortfarande pest och pina i kroppen. Men tänk er att vara ute en julimorgon kl 6.00 och springa. Det är helt stilla och det känns som att du är den enda som är vaken. Dagens värme har inte kommit än. Underbart! Åh, nu vill jag ha sommar och vara ute och springa på morgonen i skogen i Valsäng!
När jag var sju år började jag första klass. Jag vet inte om jag har så mycket minnen från lågstadiet egentligen. Jag kna inte komma på några specifika minnen från denna tid, men jag minns påskarna. på Skärtorsdagen brukade skolan ha ett speciellt schema med lekar och tävlingar. Superkul tyckte lilla Zara (då Sara), men jag fick aldrig vara med under hela dagen på vid lunch brukade mamma och pappa komma och hämta mig och min storebror så åkte vi till Tjörn för att fira påsk hos mormor och morfar. Det äskade jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar