onsdag, oktober 02, 2013

Poesi!

skummade igenom min dator lite. Kolla vad som gömmer sig i alla vrår och titta vad jag hittade, en dikt! En dikt jag själv skrivit. Det är en dikt som följer en historia. Jag vill inte säga för mycket. Det är roligare om man får tolka själv. Men man kan tänka att historien drar sig över en större tidsperiod än vad det tar att läsa dikten om man säger så. Hoppas ni gillar den. 

Efter smärtan
av Zara Zeidlitz

Minnerna har etsats sig fast likt bläcket på ett diplom.
Din doft kan inte längre förtrolla mig och du lägger din tro till det som varit.
Låt mig gå. Låt mig lämna dig ifred och pröva mina vingar.
Du förlorade mig. Du tog mig för givet.
Låt mig nu gå.

Hur kan jag lämna dig nu? Nu när du är som djupast sårad.
Jag rev upp dina sår. Jag skrapade bort skorpan som var ett minne från senaste gången jag sårade dig.
Jag borde hämta ett plåster. Jag borde stoppa blodflödet från dina öppna sår. Men i stället vänder jag mig om. jag har inte fömågan att gå men jag blundar för din smärta.
Du tilltalar mig. Du kallar på mig. Du ber mig om att ge dig en chans till men jag blundar. Ditt hjärta blöder och jag väljer att gå.
Hur kan jag lämna dig nu när du är som djupast sårad?

Vi har för många minnen. De värmer, de tröstar, de förlåter. Minnerna förvsinner inte. De lever kvar och låter sig likt ringarna på vattnet skapa nya större ringar. Minnerna lever än idag genom oss. De är en del av oss.

Jag trodde jag kunda gå iväg och lämna dig åt ödet där sann kärlek måste dö.
Men du stod kvar likt en stadig klippa att luta sig emot när stormen driver in ett ursinnigt hav mot stranden. Du höll om mig. Vakade över mig. Du tillät mig inte att falla i. 

I varje andetag jag andas andas jag dig

Med varje steg vi tar, genom varje andetag vi andas så är det början på en ny morgondag där vi för alltid tillsammans kan segla in i evigheten. 

Jag vill hålla din hand, vill du hålla min?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar